Tid för att landa lite mitt i sorgen och hitta tillbaka till någon slags glädje och mening igen.

Hur  gör man när en så kär och nära vän, vågar säga nästan en syster inte finns mer? Efter nästan sex års kamp med cancer som spridits sig överallt, gav hennes kropp upp. Alla dessa behandlingsperioder, medicinering av olika slag, stunderna av hopp och stunder av förtvivlan.  Är slut.
Nu har två barn ingen mamma längre, en man har ingen fru, en mor och far har ingen dotter, en bror ingen syster, osv och jag har inte min väninna längre. Känslorna far runt i mitt huvud utan kontroll, perioder av tårar och frustration, ilska, saknad och lugn om vartannat. Jo, jag vet, jag ska vara och är tacksam över de år jag fick (det blev nästan 30!!), jag vet. Men va fan! Det är så förbannat orättvist och onödigt. Men jag vet att livet också innebär döden, men det gör så ont. Försöker tänka på minnen, roliga minnen, lugna mig lite för att inte gå sönder, typ. Vi var två halvor som faktiskt blev en ganska bra helhet. En fin och unik enhet. Vi kunde varandra utan och innan i princip, vi kunde hitta tröst och förståelse, ett stöd i alla lägen. Någon som alltid såg en för den man är. Det var ömsesidigt. Vi såg varandra och fanns där för varandra, alltid.  Vi kunde skratta, skratta så tårarna rann och ingen annan runt omkring förstod någonting. Vi såg det komiska och absurda i situationer som ingen annan förstod. Vår snarlika bakgrund och erfarenheter , som tex  minnena från resorna med bil genom Europa varje sommar.  Vi berättade våra anekdoter för varandra och tårarna rann, både av glädje och ibland sorg. Vi var inte rädda för de stora känslorna. Vi kunde prata om allt och diskutera allt.
Nu känns det förbannat ensamt, men jag ska hålla mina löften till henne. Bryta med det som inte är bra och gå min egen väg. Jag ska vara där för hennes familj (vi har redan en så fin kontakt och vänskap, som betyder mycket) och jag ska göra henne stolt. 
Man har bra ett liv, en chans, det är NU och inte sedan som gäller.

NU är jag hemma med migrän och värk i bihålorna men jag smider mina planer, jag laddar om och hämtar kraft. Min konst (förutom fina vänner och familj) är min räddning just nu. Böcker och musik, vet inte hur jag skulle klara mig utan det.

 NU gäller nya tag, förhoppningsvis ny tjänst fram över, starta eget med konsten vid sidan av och många utställningar att se fram emot. Det finns ljus, det finns hopp, men man måste tillåta sig själv att sörja och ta det i sin takt.

Men ensamt är det...riktig vänskap är så svår att hitta men jag hade turen att få uppleva den. Tacksamheten är stor.

Vila i frid fina amiga Jeanette.

Ta hand om varandra och lev NU!/CC
 

Sådana här dagar gäller det att bara ta det lugnt, ladda om och hitta tillbaka till glädjen och lusten till livet. Är på väg, min takt.

Sådana här dagar gäller det att bara ta det lugnt, ladda om och hitta tillbaka till glädjen och lusten till livet. Är på väg, min takt.

Citat ur  Anteckningar under dagar av sorg  av C:S Lewis. Mycket bra och tänkvärd bok. Ger lite tröst och nya insikter.

Citat ur Anteckningar under dagar av sorg av C:S Lewis. Mycket bra och tänkvärd bok. Ger lite tröst och nya insikter.

Mina härliga färger och målarmaterial, utan dem, ja du...vad  tacksam jag är över att jag får hålla på.

Mina härliga färger och målarmaterial, utan dem, ja du...vad  tacksam jag är över att jag får hålla på.

Alexia  och  Lily , 60 x 80 cm i olja

Alexia och Lily, 60 x 80 cm i olja

Jeanette och jag i våras på kryssning med familjen...fick några minuter för oss själva innan de hittade oss. Saknaden är stor men minnena är många och fina. Tack för en så fin vänskap, amiga! Foto: J.Sjöberg

Jeanette och jag i våras på kryssning med familjen...fick några minuter för oss själva innan de hittade oss. Saknaden är stor men minnena är många och fina. Tack för en så fin vänskap, amiga!
Foto: J.Sjöberg